ElliPelli

Stuck in Dublin, repelled by failure and compelled by love.

Arbetlös? Pinigt.

Det är så förödmjukande att söka jobb. Jag hade glömt det, och kanske eventuellt inbillat mig att det skulle vara lättare med lite erfarenhet i bagaget men som det visat sig: Näh. Det är fortfarande en tidskrävande och föga bekräftande uppgift som går ut på att försöka anpassa sin ansökan till företaget, överdriva bara just precis så mycket att det inte bli lögn, bifoga rätt filer med rätt titel i rätt format, skicka iväg och inse att det tog ca en timme.

Men OK, jag borde ju veta vid det här laget är det är så det är. Man kvalificerar nästan automatiskt om man inte låter sig nedslås av det ständiga avvisandet och det är envetenheten och det konstanta ”nätverkandet” och kollandet med vänner och bekanta om det kanske finns en möjlighet att man eventuellt kunde få komma på en slags utvärderingsfas gällande tänkbar kommande anställning eller eventuellt bara få köpa en flska vin och massera fötterna på den som i framtiden kan ha behov av personal, som leder till jobb. Om man har tur.

Nä, så illa är det inte. Jag får medge själv att jag sällan följer upp och ringer och frågar om de fått mitt email och försäkara mig om att numret är korrekt om de vill ringa, och sa jag dessutom att jag är pålitlig, entusiastisk, flexibel och serviceminded? Och jag kan vara snygg också, om ni säger till i förväg! Och tack så mycket, höres snart, hejd… *klick*.
Detta är möjligen för att jag själv inte är ett väldigt stort fan av att ta emot såna samtal. De bara stinker desperation, mycket mer än de indikerar intresse och självsäkerhet. Dock misstänker jag att dessa uppföljningssamtal egentligen är viktigare än själva ansökan, men också mycket delikatare och kritiska. De måste göras på rätt sätt, och ur gör man det? Skickar man en ansökan är det i alla fall välkommen. Bara vissa specifierar att man inte ska söka sålänge man inte kan lova och svära på att man i deras ögon är kvalificerad och optimal, de flesta låter vilken n00b som helst få prostituera ut sitt CV i deras ”resursbank”. Så det känns ju mer naturligt. Men hur gör man när man googlat upp växelnstelefonnummer och lyckats ljuga till sig namnet på rekryteringschefen och mot förmodan träffat det exakta 20 sekundergapet med sitt telefonsamtal hon/han har mellan alla möten, vad säger man då, utan att låta mer retarderad än självsäker och klockrent självsäljande?

Nä alltså, jag kan vara bäst, men det är svårt när man blir motarbetad. Om någon frågar ”Så varför är du bäst?” så kan jag utömmande svara på exakt den frågan, men om det är formulerat lite mer som en antifråga, som till exempel ”Jag har inte tid just nu, inser inte du att vi har 1051 andra sökanden som formellt har högre kvalifikationer än du och jag ser inte helt varför jag skulle lyssna på dina försök att pussla ihop din splittrade arbetserfarenhet till att passa min position, när jag lika gärna kan blunda och ta ett slumpmössigt CV ur kategorin jag kallar Överkvlificerade med Jävligt Låga Löneanspråk och ringa och be denna/e börja imorgon” så känns det lite jobbigare.

Missförstå mig inte, jag har bara börjat och på ett sätt känns det som att det kommer lossna bara man slipper rodnande säga att man är i Dublin f.n… Jag ska ha ett jävla jobb, och jag ska fan gilla det. Basta! Men fy vad mycket mer pinsamt det är än jag minns det…

Postat i:Okategoriserade

Kurir – och Taxiservice i Dublin: Lämnar litet att önska

Alltså, vad är det för fel på det här jävla landet? Förlåt, jag är medveten om hur monotont det är att höra på detta om och om igen, men helt seriöst, jag upphör aldrig att förvånas.

Det som manar mig att skriva om detta är på grund av en konversation jag hade med ett kurirföretag i Dublin för bara en minut sen.
Jag ringer och ber om att få skicka en låda från punkt A till punkt B. De frågar om jag vill ha en motocykelkurir för 15 euro eller en bilkurir för 25 euro. Jag säger att måtten på lådan är 25x20x10. De frågar igen om jag vill ha en bil eller en motorcykel. Jag frågar vad fan de tror, det billigaste som fungerar såklart. Du frågar de, så tror du att lådan är för stor för en cykel?

Tydligen så är det mest exakta gränsmåttet de kan ge ”like a small shoebox”. Jag ger dem cm, jag ger dem tum, de ger mig ”is it bigger than a small shoe box?”.

Jag blir såklart irriterad. Jag har exakta mått, och de begär min bedömning om huruvida kuriren som de ska skicka har kapacitet nog att ta mitt paket. Jag säger Nej tack, jag vill inte boka och googlar andra kurirföretag. Jag ringer 3 stycken.

De säger precis samma sak.

Trots att det är en ganska absurd måttstock (small shoe box) så verkar det vara standardstorleken på vad en motocykelkurir kan transoprtera.

Känslan som infinner sig assosierar jag omedelbart med en jag brukar få i samband med en annan service jag ibland behöver i Dublin.

Taxi.

Min främsta anledning att ta en taxi är för att jag inte vet exakt vart jag ska, för att jag inte har haft möjlighet, tid eller lust att ta reda på det. Därför väljer jag att betala för transport samt expertis där mina egna medel och förmågor brister. Det som händer är följande:

– Hi Mr Taxi Driver, could you take me to this place please?
– Hm, d’you know whar tha is exctly? (Riktiga Dublinbor använder inte vokaler. Vokaler är för mesar)
– No I was kind of hoping that you would, that why I’m willing to spend 15 euro on a taxi instead of 1.20 on the bus.
– Oh roysh, do ya reck’n it’s aniweah close to the Or-dee-ess (RDS, en event lokal i Dublins omnejd)
– No that’s in Dublin 4, I know the place is somewhere around Dublin 8…
– Roysh, no problem, ya allroysh luff, we’ll get ya thea.

Sedan kör man lite. Tystanden är pinsam. GPSer finns det inte. Kanske bläddras det i en kartbok. Kanske rings en vän som säger att den inte vet. Plötsligt stoppar man tvärt som fan i en bakgata där en liten man med hatt och ring i örat går ut med sin lilla tax.

– Sarry! Sarry, da ya knoa where I c’find this place hea?

Och den lilla mannen vet inte helt säkert men pekar artigt och säger försiktigt att han tror att det ska vara ditåt och sen till höger, men kan inte svära på det men han trodde nog det.

– Thanks boddi!

Säger taxichauffören och vevar upp rutan, samt lägger givetvis till:

– Only gay in th’village, ey…

Sedan kör man, och kör och kör. Han pratar för sig själv, man själv bara vill att det ska vara över. Till slut hamnar på på en gata vars namn liknar det man skulle till och då säger man snabbt som fan att det går bra att släppa av mig här.
Eftersom inga taxibolag tar kort i Dublin så tar man således fram 50-eurolappen man tagit ut för ändamålet som var den enda valör som bankomaten lät en ta ut, eftersom det var helt slut på 20:or. Då säger taxi chauffören:

– Sarry I dn’ve cheenge for tha. Yo dun’ve less nou?

Summa: För att taxi i Dublin måste man alltså inte bara själv exakt veta vägen, utan också se till så att man har lämplig och passande växel för ändamålet. De första gångerna tog man det väl dom det var, men när man inser att detta är en fallstudie man kan applicera på 90% av alla taxifärder man någonsin funnit sig själv mitt i så känns det inte så bra.

Standardisering finns på Irland. Den har bara lite annan nivå än i Sverige. Som att man ska kunna måtta med en Small Shoe Box och göra mer än halva jobbet själv när man tar taxi.

Det är så gosigt!

Jag upprättar en ny kategori för såna här inlägg, tror jag. Jag kallar den ”Gnäll”.

Postat i:Gnäll, This is Ireland

Duktig flicka.

Den 19 September 2010 valdeltog jag, Ellika Nanna Charlotta Lindström, för första gången i mitt liv.

Och som jag valdeltog sen! Valvakade engagerat, memorerade mandat och väljarsiffror. Tog ställning, uttalade mig och lyssnade intresserat på andras inlägg, följde flödet på internet och läste både DN, lokaltidningen och Aftonbladet igår. Jag lärde mig äntligen hur det fungerar med minoritetsregeringar och noterade alla nya utlopp och hur historiskt sällsynta, om inte aldrig förut förekommande, de var.

Själva förberedelsen och röstandet i sig var väl kanske inte så märkvärdigt. Jag försökte sätta mig in i partiernas olika manifest, men misslyckades. Lika missnöjd som förra gången var jag, att det enda man uppfattade när man skummade på ytan inte var en klar och tydlig presentation om vad de olika partierna faktiskt försöker med, utan bara smutskastning och anklaganden av varandra. Har man inte så mycket egennärd entusiasm tappar man lätt intresset, när man inser att man troligen lär sig mer om alla andra partier när man läser artiklar och lyssnar på valdebatter, än om partiet i fråga.

Det kanske är konstigt att jag tycker detta är så stort, jag var ju trots allt röstberättigad även förra valet, men då slutade det med att jag i panik lämnade vallokalen utan att ha röstat alls, av ren rädsla att jag skulle göra mer skada än nytta om jag röstade. Så lite kände jag att jag visste då, trots åtskilliga försök att bilda mig en uppfattning. ”Vänster verkar ju fint, men är de inte lite pubertala? Miljön vill man ju alltid ha i åtanke, men är de inte lite trångsynt radikala? Sossarna verkar ju ha hållit hittills, men kanske är det dags att förklara dem förlegade? Centern verkar ju lite excentriskt, men kanske är det viktigt att decentralisera? Folkpartiet, Moderaterna, stämmer inte direkt in på mina älskande och flummande tendenser, men kanske har de nya visioner och poänger som kan få oss alla att vilja skärpa till oss lite, för en bättre värld där det lönar sig att arbeta om man kan? Kära bullen, jag är 18 år och mer oroad för att ha valt fel gymnasielinje eller bli dumpad än hur det går med min pension om 45 år, vad ska jag göra?

Det känns väl lite töntigt nu, men det var så svårt och snårigt i mitt huvud på den tiden. Jag minns det klart och tydligt. Jag hade inget perspektiv och inga influenser, jag stod handfallen inför min egen förväntan på samhället i vilket jag har fötts med rätten att påverka. Mina två år i Dublin visade sig dock bli snåriga på helt andra sätt. I relation till dem så tedde sig partipolitik inte längre så dramatiskt och komplicerat. Jag lärde mig att uppskatta och vörda min rätt att påverka mitt liv och situationen för min omedelbara närhet och dem jag älskar. Jag lärde mig se det historiska sammanhanget och förstod betydelsen av civil olydnad och vidden av vad träget engagemang gör för makthavarna man aldrig trodde skulle låta sig rubbas. Jag insåg att såna som jag har med sina helt naturliga och okonstlade känslor och åsikter, påverkat hela Sveriges situation och internationella status. Jag fattade hur leken fungerar och började känna stor affektion för alla som vågat och velat för allas rätt att göra det allra bästa av sitt liv och ge alla chansen att lära sig att omfamna och njuta av allt som är gott och vackert.

Därför blev jag så glad när det på TV vägrades att dela sminkloge och när Sergelstorg på mindre än en timme fylldes av över 5000 personer som vill visa på alla sätt de vet om hur lite de tolererar de främlingsfientliga tankar som inte längre får stanna i inskränkta idioters huvuden. I’m with you Lars! Och med er också, 94,3 % av alla som valde! Visst kan det vara nyttigt med opposition som väger hjärta mot hjärna, men exkludering ska vi inte ha något av.

Därför kan jag stolt meddela att jag har bildat mig en uppfattning. Mitt ställningstagande är såsom följer:

Jimmie Åkesson med dina 330 000 anhängare; Ni är Förintelsens efterbörd.

Postat i:Okategoriserade

Det Obefintliga Engagemanget

Visst är det val i år igen? Hela den företeelsen får mig alltid att tänka på hur lite jag vet. Jag har väldigt mycket mindre aning än vad som är logiskt eftersom jag ju inte uppfattar mig själv som en person som har en tendens att inte fatta saker. Jag fattar, det finns internationella relationer och aktuella problematiker pa lokal, nationell och global nivå. Det finns macro – och microekonomiska beslut som måste påverkas och fattas och frågor som berår dem som jag bryr mig om, som berör mig personligen. Det finns orättvisor av olika natur och resurser som tryter och man måste ta ställning gällande sin egen och andras bekvämlighet kontra planeten vi alla delar och framtiden som tillhör våra barn. De som har pengar, makt och marknadsandelar måste övertygas att använda dessa verktyg där de gynnar så många som möjligt så länge som möjligt trots att det reducerar deras maximalvinst och jag fattar att där har jag en microskopisk men ändå dödsviktig roll att spela. Jag vet att jag har en gynnsam position i detta system och att jag hädar som inte tar till vara på det inflytande ina förfäder har givit mig, jag vet att politik inte är allt, men att allt är politik.

Så varför sitter jag här i år igen och undrar om jag kanske borde läsa på lite. Vem vill jag ska vara representanten av vad som utgör merparten av min talan, jag vet inte ens vilja som kandiderar eller för vad. Jag vet ingenting om dagens konflikter. Jag har en känsla av att regeringen inte uppfyllde det som de lovade, men jag vet inte säkert och vad var det nu igen? Är jag verkligen så fundamentalt ointresserad och vad beror det på? Kommer detta att ändras eller är jag fullständigt förlorad? Fast i ett Dublin jag fortsätter att ifrågasätta vet jag inte ens vad jag vill med mig själv, på gräsrotnivån i min egen subjektiva värld, hur ska jag då kunna ta ställning till vad jag vill med världen?

Jag har en undanflykt jag brukar ta till när någon frågar mig om min politiska läggning. Istället för att säga som sanningen är att jag har svårt att få begrepp om vad jag vills ka hända så påstår jag istället att ”jag är lite apokalyptiskt lagd.” Dock har jag nu bestämt mig för att lägga undan den dåliga undanflykten till yttersta nödfall, för egentligen är det inte alls sant, det är mer en bekännelse om att jag vet vad som skulle hända om alla var som jag. Jag vet att min förebild skulle störta allt liv och all civilisation och jag är, helt ofrivilligt, en aktiv engagemangsdräpare. Jag älskar ju engagemang! Det är det bästa jag vet! Så var är allt mitt?

Jag hör massa engagemang utanför fran Dublins livliga gator. Det är visst Spanien som spelar fotboll mot något annat land. Jag njuter av detta sociala virus som till och med drabbar mig lite, trots mitt bristande engagemang. Jag sympatiserar med de som förlorar och kondolerar så mycket för deras förlust, och jag uppmuntrar de som vill fira för att människor de bara känner via wikipedia har tagit drömmen om deras eget lands seger ännu lite närmare hamnen. Detta trots att jag bryr mig så lite att det är pinsamt.

Någon som känner till någon självhjälpsbok till som kanske tilltalar extrema cyniker som jag som vill hitta lite engagemang i vardagen och på lokal och global nivå? Som vill ha lite hjälp med att ta upp sin mentala macheter och slå sig genom djungeln som utgör valsprocessen i livet? Finns det guidehundar för männsikor som förblindats i förvirringen, kanske till och med statligt subventionerade sådana? Det kanske hade manat mig till att rösta, vem vet?

Jag har åtminstone äntligen lärt mig byta språk på ett utländskt tangentbord så att jag kan skriva obehindrat och komplett på mitt modersmål. Det är mer engagemang än jag visat på länge, så det är ju bra.

Postat i:Okategoriserade

21 år.

Det finns en mycket vis kvinna i mitt liv. Hon är 43 år och lät mig barnvakta hennes spädbarn när jag inte var äldre än 12. Hon födde sitt andra barn i våras och jobbar som producent på ett svenskt filmbolag. Sist jag var där för att ta del av detta andra underbara barn som är så bra som bara hon kan göra dem så ställde hon mig en fråga. Den löd ungefär:

”Ellika. Du är väl 21 nu? Tycker du att allt är jättesvårt?”

Och jag kanske svarade något i stil med ”jajo, ganska” men jag tänkte ”HELL YEAH!”. Hon berättade för mig att hon när saker känns lite jobbiga brukar tänka ”det är i alla fall inte som när jag var 21…”. Hon beskrev att hon aldrig någonsin varit så förvirrad, så vilsen och så pressad som då. Att alla helt plötsligt förväntar sig helt självklart att man är vuxen när man nått den gränsen, samtidigt som man egentligen mer än aldrig förr behövt stöd och resurser inför den utmaning man ställts inför; att bygga sig en identitet som man kan manövrera sitt liv igenom.

Så. Jävla. Sant. Jag har verkligen aldrig förr känt mig så osäker på vad jag ska göra, och det är alltså nu det är tänkt att jag ska göra det alldeles själv. Jag tappar fler och fler av mina intressen, vet inte vad jag känner för eller var jag vill vara. Aldrig förr har jag känt mig som en så totalt inkapabel nolla. Jag håller ju jämt på att tjata om Passionen! och dess gränslösa värdefullhet, och nu sitter jag här och inser att jag har ingen alls. Inget driv. Inga impulser. Ingen inspirtation. Hela min värdegrund helt enkelt raserad. Bara sådär.

Men jag antar att det är okej. Jag är ju trots allt 21 år. I fyra dagar till i alla fall. Nästa levnadsår börjar jakten på allt som är meningsfullt och verkligt. Helt på nytt.

Tack underbara kvinna för din gränslösa vishet. Jag förvaltar den väl.

Postat i:Kvasiesqua insikter

Vikten av att definiera sig själv

En av de frågor som förbryllar mig mest just nu är nog den om Vad man egentligen håller på med. Nu efter skolan när man kastats ut i verkligheten rakt ner i bråten av valmöjligheter och ska självlära sig balansen mellan det man vill, det man kan och det man måste finner jag sorteringsarbetet väldigt svårt. Hur ser man skillnaden på barnsliga fördomar om sig själv som uppstått i brist på självdistans och faktiska drömmar som i självförverkligandets namn måste jagas? Jag vet inte. Ska man gå  efter det lilla i det stora, eller det stora i det lilla?

Det jag på senaste tycker mig ha lärt mig är dock att om man gör fel saker, eller ingenting, så blir man tokig. På något sätt löses man upp och bleknar om man utsätter sig för fel stimulans. Man ifrågasätter sitt eget värde, sin egen funktion och till och med sin egen existens på något sätt. Man glömmer bort vem man själv är och det går kusligt fort. Det finns helt enkelt vissa saker man måste göra för att påminna sig själv om vem man är hela tiden, saker man står för, för att bibehålla sig själv definierad. Ibland kanske man inte ens gillar det, man kanske tycker att det är okonstruktivt eller larvigt, till och med irriterande för sin omgivning eller på annat sätt förkastligt, men man måste för att definiera vem man är. Jag har en vän som alltid måste märka ord och alltid måste veta mest om språkliga och historiska företeelser, detta trots att han sälv tycker han är rätt jobbig. Och en annan som jobbar på helvetesdagiset jag brukade jobba på, hon måste vara kvar, fast hon hatar det, just för att det definierar henne.

Ett tag tappade jag bort mig själv. Jag bleknade, tog samma färg som omgivningen och betraktade mig själv med någon slags panisk passivitet, eller kanske passiv panik, jag vet inte, och hur jag transformerades till något jag absolut inte gillade eller kunde stå för. Det var hemskt. Jag fick lära mig igen att jag kan saker. Jag är kapabel. Men innan dess var jag tvungen att höra min egen röst på radio och ifrågasätta min chef.

Jag är ett hot shot, för att jag behöver vara det. I sikte har jag en fet utbilning i något som är akademiskt och avancerat, bara för att människor som har varit mindre begåvade än jag har gjort det förr. Jag ska inte bli något originellt, jag ska nu bara ägna mig åt att samla Credd. Beprövad credd, men credd likaväl. Men först: Larva runt lite till.

Postat i:Kvasiesqua insikter

Tusen tack.

Alltså, det är så ofta det står klart för mig vilka underbara, underbara människor jag har i mitt liv att jag nu bara måste säga det. Denna bleka blogg gör inte deras fantastiskhet rättvisa men jag tar mig friheten.

Det lutade åt att det skulle bli en till dag av håglöshet igen idag. Jag åker in till stan, hämtar ut ny antibiotika eftersom min snuffsiga lilla infektion var resistent mot den andra, slentrianhandlar, åker hem och däckar av illamående som jag inte vet om jag ska tillskriva P-pillerna eller penicillinet. Gårdagens tema var att blottlägga tunga och jobbiga faktan i mitt liv, mitt välbefinnande, mitt förhållande och min framtid och jag känner mig lite illa till mods. Mamma ringer sen och berättar för mig att jag inte är glad nog och sa att det är sorgligt att jag aldrig är nöjd. Jag håller med och lägger på och återgår till min existentiella melankoli.

När jag sätter mig vid datorn för att ometodiskt leta efter förströelse så har en liten människa vid namn Emelie slängt in en liten fråga i chatten som tillhör Facebook hur det är med mig, att hon saknar mig och om jag inte vill vara med i lite kreativt arbete hon håller på med. De ska göra ett reportage som skulle kunna behöva min insats.

Min insats? Jag? Jag som just nu är lika intressant och inspirerande som förtidspensionerade Pia i Vetlanda?
Men det visar sig att jag inte alls är Pia i Vetlanda när vi snackar vidare. Jag tror helt ärligt att jag kan och vill göra det här, och att det kan bli kul.

Sedan tycker Ronnie vi ska tremanna-skypa med Bonnie och så blir det, och när Ronnie drar till skolan berättar Bonnie allt jag behöver höra om hur livet är, vad man bör prioritera och att bara för att man satsar betyder det inte alltid att man förlorar om man går i ett helt annat mål än vad som var tanken. Ja. Jag fattar. Jag fattar precis.

Jag känner äntligen att jag har lite ”inre frid”. Norrmannen kom hem och tog med sig massa svåmod men till och det bekymrade mig mycket litet. För tack vare mina vänner som säger saker som ”men det är ju det som är så himla coolt!” när man själv påstår ”att man tröttnat på att allt man uttrycker kreativt är så himla självcentrerat…” eller som påpekar att ”du får i alla fall mig att skratta högt…” när man menar att man blivit tråkig så har jag insett att jag är inte Pia i Vetlanda. När man vistas i en miljö utan inspiration kan inte den man blir definiera vem man är. Det är som att tvångskultivera en blomma utan ljus och näring och sedan använda den som exempel på den arten.
Det fungerar inte så. Jag kan inte tvångskultivera min blomma och jag tänker helt utan samvetskval lägga undan dess frö tills jag hittar en mer kreativt gynnsam miljö.

Utan att jag ens bad om det har jag via mina vänner alltså fått både försäkran att jag ”still have it in me” och att ”bara för att det inte händer nu betyder inte att det inte kommer hända”. Tusen Tack. Det var allt behövde. Ni är gränslöst bra.

Postat i:Allt annat i ett enda virrvarr

”Det är inte mitt fel om jag är knäpp” anno 2008

Den här bloggen skrev jag innan jag åkte till Dublin. Av någon anedlningen blev den inte publicerad då, och sedan kändes det lite löjligt att publicera den för att det hänt massa andra grejer emellan så den fick ligga där i sin lilla digitala bortglömda låda. Jag hittade den idag och läste första raden och tänkte ”herregud, vad trodde jag om mig själv egentligen? Klart som fan jag är en panelhöna, och blyg som fan egentligen, och när startade jag sist ett projekt?”.
Men jag när jag läste vidare och lät mig själv komma till mina egna poänger så ändrade jag mig. Det här är inte en blogg i den felaktiga marknadsföringens tecken som jag initialt trodde, utan en blogg som är bra och fylld av (lite lätt karikatyrartad) självinsikt. Jag var faktiskt såhär innan jag drog till Dublin, men efter en kall vinter fylld utav en dålig karriär och möten med människor med antingen rent illvilliga intentioner eller en väldigt passionslös inställning till livet kom jag ut på andra sidan, såhär. Jag har tappat geisten. Jag är nervös inför allt, har ingen som helst nyfikenhet och verkar själv tro att min främsta funktion är att försöka att inte vara i vägen för någon någonsin. Inte för städerskan på Marks & Spencers frukavdelning, inte för läkaren jag betalar 60 euro för att bli insäppt till, och i synnerhet inte för någon i kollektivet där jag bor inklusive min egen pojkvän.

Jag är lite frustrerad, för jag känner fortfarande ett behov att att uttrycka vem jag är för att jag ska känna att jag existerar, men allt jag kan uttrycka är sånt här, sånt här som inom kort kommer var så himla ”ellika”, och beskrivet som lite evigt post-pubertal, självutdömande och profetiskt självuppfyllande. Men jag har inget annat. Jag saknar mig. Jag letar ometodiskt nu och jag hoppas på att finna något nytt som innehåller kreativ och konstruktiv passion. Vad som helst. Jag ska få ett slut på det här. Men så länge; en retroaktivt publicerad blogg som en hyllning till gamla mig:

”Jag är ingen panelhöna. När jag är bland folk så interagerar jag. Mycket. Konverserar gärna, om det mesta och de flesta, dansar, startar projekt, följer med någon annanstans, fördjupar relationer.

Men aldrig, aldrig att det är jag som börjar.

Folk får börja prata med mig. Allt jag behöver är ett litet ”hej.” så sätter jag igång med allehanda hypotetiska utläggningar och associationer. Eller ett litet ”den här låten är grejt!” förljeslaget av några blygsamma moves för att jag ska haka på som ett mobboffer som äntligen får vara med. Eller kanske ett minmalt ”jag har alla Pixar-filmer hemma” för att jag ska haka med på stor, stor entusiasm. Om jag inte får ett extremt infall, eller har en väldigt bra anledning, tar jag inga som helst sociala initiavtiv. Jag tycker själv att det är lite märkligt, eftersom jag inte direkt är en initiavlös människa, eller ens blyg, men orsaken är väl rätt naturlig. Om, eller när, de upptäcker att jag är tokig så var det deras fel, inte mitt. Om det var de som började prata, och finner att jag i själva verket var ett socialt stolpskott (vilket jag i många fall kan förstå) så får de ta sig ur sitt eget snår, för jag var ju bara trevlig tillbaka, samt är ärlig med vem jag utger mig för att vara. Sedan finns det ju faktiskt dem som upptäcker att ”oj, hon frågade inte var jag kommer ifrån eller vad jag pluggar, utan massa andra absurda saker. det var ju lite intressant…” och det är dem jag väntar på. Jag står hela tiden redo att bli uppsökt, och blir förtjust så fort någon gillar det dem hittar. Frågan är hur mycket jag går miste om. Jag menar, jag kommer ju aldrig bli upphittad av de som är som jag, eftersom de också väntar på att bli funna och beundrade eller ratade. Men det är så jobbigt att tränga sig på folk och tvinga dem ta del av mig. Vill de ha mig så finns jag att tagas, och de är välkomna att testa utan köptvång. Och råkar de trots detta tycka jag är boring eller fel eller knäpp så är det ju faktiskt bara deras eget fel och inget jag behöver engagera mig i.”

Postat i:Allt annat i ett enda virrvarr

Jag säger bara en sak

Urinvägsinfektion, don’t try it at home, kids. Det är bortom smärta och bortom obehag. Varje gång jag ska gå och kissa förbereder jag mig för att dö litegrann. Det var som en befrielse att få febertopp så att man kunde få glida in i en liten hallucinogen frossvärld och inte tänka på att det känns som en liten man omsorgsfullt varvar med sandpapper och salt inuti ens urinkanal.  I staterna kallar dem det på kvinnor för ”Honeymoon disease”. Gulligt, kanske du tänker, men det skulle jag icke tillstå att det är! Detta romantiska namn innebär ju alltså att så fort man har lite sex (eller mycket…) så måste såklart muntra små illvilliga bakterier krypa upp i urinröret och gotta ihop en snuffsig liten infektion, ibland så långt upp som i urinblåsan, så att man ska tänka både en och två gånger innan man blir kåt igen sen.

Varför är det som biologiskt förbjudet att vilja ha sex som kvinna? Vem är det som har designat den här skitvaginan egentligen? Jag har lite frågor och skulle behöva lite tips och trix. Är det som jag misstänker, att våtdräkt och diskhandskar är enda alternativet för oss med låg immunitet, eller finns det helkroppskådisar med real-feel till ett rimligt pris? Eller är det helt enkelt den där ofrånkomliga arvssynden igen? Va? Vavava?

Nåja, det är lite mysigt att vara sjuk, och det gör ju inte så stor skillnad när man ändå inte jobbar. Dessutom har man ju en viss skyldighet att visa den sidan av sig själv för sin partner. Så nu, norrman, nu vet du hur jag ser ut när jag kvider och feberfrossar. Ganska smakfullt val egentligen, urinvägsinfektion, när man ska visa sig sjuk för den man är kär i. Den saknar ju många oattraktiva symptom såsom snorighet, hosta och kaskadkräkningar. Det är ju positivt.

Postat i:Allt annat i ett enda virrvarr

Vardag med tillhörande stormansproblematiker

Vad konstigt egentligen att det var Dublin som blev Hemma. Fruktansvärt märkligt och otippat, men nu är det så. Jag trodde att Sverige skulle trollbinda mig med sin motherland power, men icke. När jag var och jobbade i Sverige som skolfotograf och allt borde i teorin varit så himla perfekt så kan jag inte förneka att jag toklängtade hejdlöst efter Dublin, och allt som där fanns att hämta. Så trots det faktum att jag nu är helt nipprig som man blir när man spenderar större delen av sin vakna tid ensam, att det finns vissa känningar av att ekonomin inte är riktigt vad den borde kanske och att jag som vanligt inte är riktigt säker på vad jag håller på med så känner jag mig väldigt hemma. Det är här jag vill vara. Det är just den här situationen jag vill reda ut.

Så nu skrotar jag runt hemma i Leopardstown och leker lyxhustru (min definition av ”arbetslös hemmafru försörjd av sin man”) i ungkarlskollektivet, tvättar T-shirtar i storlek XL×4, dammtorkar ytor som aldrig förut dammtorkats och bekantar mig med nya de  problematiker och tillgångar som det innebär att samarbeta i livet med en stor norrman. Jag har till exempel aldrig förut vetat att det kräver strategi att tvätta skjortor. När de som i min fars och min brors fall är mer åt storlek small/medium kan man obehindrat hänga dem över tvättställningen som vilken tröja som helst, men när de kommer upp i XL-aktiga storlekar så går inte det eftersom ärmarna släpar i golvet och viss improvisation fordras. När man lagar mat måste man komma ihåg att det snarare är tre än två personer som det ska räcka åt och  när man ska sova i samma säng som en stor norrman bör man komma ihåg att sätta en extra kudde mot väggen ifall man inte skulle hinna komma undan när han vänder sig i sömnen. Ett dubbeltäcke är också livsnödvändigt om man inte vill ägna sig åt extrem compact sleeping då det inte ryms så mycket mer alls än en stor norrman under ett enkelt täcke. Men att gå omkring i lånade överdimensionerade norrmanströjor som blivit mjukbehandlade genom användning och som luktar lite man, det är fint det. Och att ligga sked med stor norrman är som att skeda med sin katt, bara det att man själv är katten som blir strykt utmed sidan av en väldigt stor hand. Om jag kunde spinna så skulle jag. Det är nog så bra det blir.

Postat i:Allt annat i ett enda virrvarr